Slowliving
Jag fick en fråga i en Q&A på Instagram som handlade om hur jag introducerades till slowliving. Jag insåg när jag började att besvara frågan att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om ämnet, men utrymmet på Instagram är begränsat. Så därför skriver jag det här blogginlägget.
Jag började intressera mig för slowliving för några år sedan när jag var sjukskriven för utmattning. Slowliving kan innebära olika saker för olika människor. För mig handlar det inte enbart om att göra saker långsamt och medvetet (typ sitta och dricka en kopp té i en timme) utan också om att jag ska ha tillräckligt TID att förfoga över. Och att jag själv är FRI att disponera den tiden som jag vill. Man brukar ju säga att pengar är frihet, och det kan jag delvis hålla med om. Men tid är också frihet! I dagens samhälle så har de flesta av oss tillräckligt med pengar, men vi saknar tiden.
Jag har insett att jag är en person som behöver mycket pauser, luft i kalendern och tid till återhämtning. Och det har jag nu eftersom jag sedan i höstas jobbar åt mig själv i eget företag. Det var ett högst medvetet val från min sida. Mina inkomster är betydligt lägre än vad de var när jag arbetade som jurist, men nu bestämmer jag å andra sidan över min egen tid och för mig så är det faktiskt mera värt.
Sedan så har jag aldrig varit den som gillar fart och fläkt. En idealisk söndag så sover jag till kl. 11, går en långpromenad i skogen, bakar surdegsbröd och gör ett långkok. Sedan lyssnar jag på musik i flera timmar eller läser en bok.
I takt med att stressrelaterade sjukskrivningar ökar så måste vi stanna upp och fråga oss om det är människorna eller samhället som är sjukt? Sättet som vi lever på idag är egentligen väldigt nytt om man betraktar det ur ett historiskt perspektiv. Vi behöver bara gå tillbaka till 60-talet då det normala var att en person i hushållet yrkesarbetade. Den andra personen skötte markservicen. Idag yrkesarbetar alla i Sverige. Samtidigt så finns ju hushållssysslorna kvar. Vem ska sköta dem? Visst kan vi köpa oss fria från vissa av dem med matkassar och städhjälp, men merparten finns ju ändå kvar. Och vem är det som ser till att de blir gjorda? I de allra flesta fall så är det kvinnorna. Det är ingen slump att det är kvinnor som överrepresenterade i statistiken för utmattningssyndrom.
Min egen åsikt är att det här ekorrhjulet inte är hållbart för någon på lång sikt. Varken för föräldrarna, barnen eller samhället. Men det är ju inte lätt att som enskild individ förändra ett helt samhällssystem. Men vad man kan förändra är sig själv och sitt eget liv. Det finns många exempel på människor som har klivit av ekorrhjulet. Jag säger inte att det är enkelt, men det går. Och där kanske jag kan vara en källa till inspiration för dig. Jag hoppas det i alla fall. ❤